thumb|300px|rightMedborgarlön är en idé om ett annat sätt att organisera välfärdsstaten, genom att införa en ovillkorlig ekonomisk grundtrygghet. I sin renaste form handlar det om att ersätta mångfalden av bidragssystem (och skatteavdrag) med ett enda bidrag. Detta bidrag görs dessutom helt ovillkorligt så att någon kontrollapparat inte behövs. Bidraget (inkomsten) ges individuellt, regelbundet och förutsägbart. Med ovillkorligt avses att inget arbete skall behöva utföras för att få inkomsten, ej heller att stå till arbetsmarknadens förfogande. Medborgarlön bryter radikalt mot dagens principer för välfärdsstaten, inte minst mot nuvarande utformning av arbetslinjen. Inte desto mindre är det en idé som fängslat inte mindre än fem nobelpristagare[1] och en idé som regelbundet är föremål för akademiska konferenser.
De två formerna[]
De två huvudformerna av medborgarlön är basinkomst och negativ skatt. Medborgarlön i form av basinkomst innebär att alla medborgare får samma belopp, eller åtminstone alla vuxna medborgare (barn får i de flesta utformningar ett lägre belopp). Medborgarlön i form av negativ skatt innebär att beloppet beror på arbetsinkomsten.
Historik[]
Det första konkreta förslaget på medborgarlön, inklusive finansiering, stod Thomas Paine för i boken Agrarian Justice (1796). I Paines variant så finansierades "bidraget" av en skatt på arv av mark. Under mellankrigstiden förekom en debatt om medborgarlön i Storbritannien och i viss mån övriga anglosaxiska länder, vilket utförligt har dokumenterats av historikern Valter Van Trier i boken Every One A King. Därefter dröjde det dock ända till 1960-talet innan en omfattande debatt kom igång igen. Denna startade i USA, som då var upptaget med att bekämpa fattigdomen i det egna landet. I Sverige, Norden och övriga Europa har medborgarlön diskuterats alltmer sedan 1970-talet. Under senare decennier har diskussionen också spridits till i stort sett alla länder på jorden. Den akademiska debatten har till stor del förts inom ramen för Basic Income Earth Network.
En lagom nivå är viktig[]
Den vanligaste finansieringsmodellen är via inkomstskatten, ofta till nivåer mellan 45 och 65 procent. Andra förslag är att finansiera med hjälp av konsumtionsskatter, landskatt och penningreform. Om inkomstskatten exempelvis höjs till en platt skatt på 60 procent för att finansiera en basinkomst på 6000 kr så innebär det att den som tjänar 10 000 brutto får också ut 10 000 netto. Den som tjänar 20 000 brutto får ut 14 000 netto. Och den som tjänar 30 000 brutto får ut 18 000 netto. Lite förenklat kan man säga att ju högre nivå på medborgarlönen desto mer jämlikt och ekoradikalt blir samhället och ju lägre nivån är ju mer liberalt eller nyliberalt blir samhället. Det är dock viktigt att hitta en lagom nivå, så att lagom många väljer att lönearbeta för att lagom mycket skatter skall betalas in, särskilt så länge som systemet i huvudsak baseras på skatter för finansiering av välfärdsstat och även av medborgarlönen självt.
Vidare läsning[]
- Van Parijs, Philippe. Real Freedom for All. What (if anything) Can Justify Capitalism?, Oxford, Clarendon Press ("Oxford Political Theory"), 1995, xii + 336p, ISBN 0-19-827905-1, £ 25 (hardback).